We are but a union,
me and my dear onion.
We are but a pair of weirdos,
running it down.
Me and my onion,
my one true love.
We are but a union,
but a union on fire.
We are one,
a pair of perfection,
making my eyes melt,
while i peel off your skin.
Now you life infront me,
naked and alone,
wishing for some company,
or for all of this to be undone.
You lie here waiting,
right here on my plate,
i think you might be wondering,
about your fucked up fate.
The art of unfucking,
a soul to be sold.
To take away the evil,
of that somehow, one day,
felt like gold.
The story of abandonment,
of a weirdly fucked up punishment.
to be sold,
to be forever forgotten and never again told.
Undramatic,
not even problematic.
Words might be mistaken,
might not be enough.
Feelings are said to be overrated,
maybe even just a tad outdated.
If I asked I would say I feared for tragedy,
for a travesty,
not for all this honesty.
Breathtaking,
actually not even a bit overrated.
Since time has passed and days months gone
not much distance travelled but,
look so far we’ve come?
Words are somewhat pointless and feelings nondescribable.
Words are somehow not enough,
not even a tad,
not as telling as your touch.
To have been lost without knowing it,
to find something you never knew that you were looking for.
Unburstable bubbles and unbreakable castles,
plans for today and plans for tomorrow,
they all stay the same and they all change.
Meanwhile we remain.
Ibland är vi lite löjliga,
lite patetiska
och lite onödiga.
Det finns så mycket vi borde prata om,
så mycket vi borde säga
men vi håller käften.
Det finns så många ord som borde sägas,
så många meningar som borde formuleras,
men vi håller fast vid vår tystnad,
vi håller igen tills vi spricker.
Vi borde kunna prata,
med varandra,
med oss själva,
men vi håller käften och slåss.
Vi borde vara öppna,
men det är stängt.
I all öppenhet och underlighet,
i det vi inte talar om eller är öppna om,
det vi stänger in,
eller håller tillbaka.
Och svårigheten att förstå,
svårigheten att se och lista ut,
att se några steg längre,
att faktiskt gräva lite djupare.
Det är inte alltid så enkelt,
det är inte alltid så uppenbart.
Det är inte alltid så lätt,
och det är inte alltid så svårt.
Vi skulle bara kunna glömma allting.
Allting runtomkring, allting då och allting nu.
Vi skulle kunna rymma härifrån,
ta vårt pick,
ta vårt pack och bara lämna allting nu.
Vi skulle kunna försvinna,
För det är svårt ibland,
att kunna finnas.
Att vara det man borde,
att vara rätt.
Det är svårt ibland.
Att finnas till,
att räcka till,
att klara av.
Det är svårt.
Det finns förväntningar,
det finns gammalt,
och det finns nytt.
Det finns gamla sår,
det finns gamla minnen,
och gamla texter.
Och det är svårt ibland.
Det är svårt att vara ibland,
det är svårt att finnas på rätt sätt,
att kunna klara av,
att stötta,
att vara rätt.
Det är svårt ibland.
Det finns konsekvenser
och tankar.
Det finns gamla vanor och ritualer,
gamla minnen
och gamla tankar.
Det är svårt att ändra och justera,
att vara sig själv och vara för någon annan.
Det är svårt att vara allt ibland,
det är svårt.
A pretty face in the mirror,
some unforgotten scars,
some pushed down emotions,
painful memories
of people we have lost.
A portrait of yourself
a lack of self-confidence,
a few steps from lighting a fuse
and some scraps left of old abuse.
The inevitabilty of old memories,
the clear reminders of old mistakes.
There is no time
like the present
to clear
our wounds.
There is no time like the future,
to amend for your old sins.
There is no time.
Välkommen till den forna verkligheten och den riktiga historian om Jonathan & Sigrid.
Nu förväntar du dig att jag ska berätta vilket år det var och när hela den här historien utspelar sig men det tänker jag inte göra.
Tiden i Univille är ett skevt begrepp och ingenting vi kan relatera till. Det är faktiskt så att inte ens invånarna i Univille har någon direkt förståelse för hur tiden fungerar och hänger ihop.
Det jag kan berätta och förklara är att händelserna ni kommer att få höra talas om utspelar sig innan Algots födelse.
Det finns inga tillfälligheter och inga ögonblick utan betydelse även det blotta ögat och sinnet ibland saknar förståelsen för hur det hänger ihop och påverkar.
Jonathan var en som ni alla vet eller inte vet beroende på er historia och bakgrund en enhörning som levde i staden Univille.
Univille var en vacker och lugn plats. En oas för alla världens enhörningar och beboddes enkom av enhörningar bortsett från en annan varelse som bodde i utkanten av staden. Varelsen troddes vara en människa – bortsett från det fanns det många och olika påståenden om vem det kunde vara och varför just den här herren bodde där han bodde.
Nu tycker du kanske att det blev lite rörigt?
Den här berättelsen heter Algot, börjar med att säga välkommen till historien om Jonathan & Sigrid innan jag fortsätter att berätta om en mystisk människa i en värld av enhörningar?
Jag förstår att ni blir förvirrade och jag har full förståelse, det är en av anledningarna till att jag skriver det här. Vi kanske borde get to the point nu så att säga?
Jonathan var ett ensambarn, helt enkelt en ensamhörning istället för att vara en syskonhörning.
Hans föräldrar hette Gabrielle och Joar. Jonathan, som den ensamhörningen han var växte upp lugnt och fridfullt och var sammanfattat en väldigt lugn barnhörning.
Jonathan, precis som alla andra enhörningar växte snabbt och blev än mer vuxenhörning för var dag som gick.
Enhörningar har inte samma tidslinje eller perspektiv som vi människor har och växer också på ett alldeles eget sätt. Jag hade kunnat jämföra med hundår men det är helt fel och inte alls relevant eller rättvist mot varken hundar eller enhörningar så det tänker jag inte göra och därför borde du glömma bort hela den här meningen.
Vid 10 års ålder var Jonathan en fullständigt färdigutvecklad enhörning och enligt enhörningstraditionen självklart bortgift till en annan enhörningsfamilj.
För Jonathans del var just den här trationen en väldigt bra sak då just hans bortlovade slumpade sig att vara just den enhörningen han älskade och skulle komma att älska livet ut.
Men vänta, slumpade? Berättade du inte precis att det inte finns några tillfälligheter?
Jo, det finns inga tillfälligheter och därför borde det ej heller finnas någon slump. Det är din rätt att tolka uttrycket som du vill och det hoppas jag att du kommer göra. För det finns inga tillfälligheter.
Enhörningen jag talar om, den enhörningen som råkade bli Jonathans fru var en enhörning vid namn Sigrid.
Sigrid var en annan sorts ensamhörning då hon under sin uppväxt hade varit en syskonhörning.
Sigrids bror Alfred led tyvärr av en sällsynt enhörningsledsjukdom som tyvärr också ledde till hans förtida bortgång. Alfreds bortgång skedde efter en väldigt kort tid i livet och Sigrid fick aldrig chansen att träffa, se eller röra honom ty hennes födelseögonblick inträffade exakt i det ögonblicket Alfred tog sina sista andetag.
Så Sigrid, menad syskonhörning men för evigt ensamhörning var också Jonathans trolovade och enda kärlek i just det här livet.
Jonathan och Sigrid hade redan innan sin trolovning träffats och fattat ett stort tycke för varandra och samtidigt funnit någon form av ro och lycka av att veta att det var just de två som var menade att att spendera sina liv tillsammans och vara en del av att leda enhörningsrasen framåt.
Det finns faktiskt ingen som vet eller som är villig att berätta varför just Jonathan och Sigrid var trolovade och det är helt säkert en helt annan historia i vilket fall som helst.
Jonathan och Sigrid levde ett vackert liv tillsammans med sina föräldrar och sina närmsta släkt fram tills den dagen när Sigrid vaknade upp till ett hav av enhörningsblod.
Det enda som fanns kvar, det enda som fortfarande hade en puls, det var Jonathan Silverhorn.
Magikern
I utkanten av Univille bodde det en gammal man. Ingen i Univille visste hans riktiga namn utan han kallades enbart för magikern eller trollkarlen.
Magikerns rätta namn var John. John bodde ensam i ett stort hus i utkanten av Univille, alldeles intill den stora skogen.
Det berättades många historier om trollkarlen. En av legenderna framställde honom enhörningarnas skapare. En av legenderna talar om magikern som en eremit, den sista av de mänskliga.
Legenderna var dock just legender. Den sanna historien om John och hans ursprung visste vara endast John.
John behövde oftast inte beblanda sig med sin omgivning. Invånarna i Univille var oftast nöjda med att bara låta John vara och finnas tillhands om det behövdes.
Det hände ibland att John fick besök av enhörning med diverse problem. Allt som oftast hjälpte magikern till, om inget annat för att kunna förbli ostörd. Det var ofta inga komplicerade problem och John redde ut det mesta. Han trivdes rätt så bra med att faktiskt kunna bidra till samhället, om än i en väldigt liten grad.
Enhörningarna var ett enkelt folkslag. John var egentligen bara orolig för familjen Silverhorn.
Han visste mycket väl vad profetian förtäljde, han visste också att det inte var hans problem, det var inte hans kamp.
Magikern höll sig utanför men höll alltid ett vakande öga på familjen Silverhorn.
John var en av de få levande varelser som var medvetna om Algot Silverhorns extra hunger och öde.
John gjorde sitt bästa för att inte ingripa i Algot öde och försökte därför hålla sig på avstånd. Men när dagen kom och Algot och hans far kom och berättade om de hemskheter som hade passerat när Algots far hade dräpt hans mor kunde han inte låta bli att ingripa.
John visste om vad Algots far Jonathan hade gjort, han visste vilken skapelse det var han hade att göra med. Den enda skapelsen i världen som kunde mäta sig med magikerns krafter.
Magikern visste att det inte var hans kamp men han kunde inte låta bli att hjälpa göra det han kunde för att skydda både Algot och Jonathan, därför la en förtrollning över deras hus för att skydda dom.
Han visste att ödet var oundvikligt men han kunde inte bara stå bredvid och se på.